Jag har en mycket god vän. Hon har dom tre essen (sss) smart, snygg och smal. Hon kan få vad hon vill, vem hon vill och när hon vill. Hon gillar mig mycket och jag gillar henne. Men jag har bara ett "litet" problem. Jag kan aldrig riktigt vara mig själv fullt ut och jag känner mig otroligt ful och tjock i hennes närvaro. Inte nog med de så är hon otroligt smart. Ibland dummförklarar hon mig omedvetet. Hon måste alltid ha rätt även om jag vet att jag för en gång skull skulle ha det. Detta påverkar mig neggativt. Jag sjunker med henne, trycks ner och får svårt att andas. Försöker alltid göra henne till lags för då är det som bäst.

Detta är väldigt jobbigt för mig. Jag älskar verkligen denna personen av hela mitt hjärta men endå blir det så fel.

Nu ska jag sova (snälla snälla snälla) klockan är ställd på 05.40 God natt med er.

Eller? Det finns nog tusentals fler än jag som gör dumma saker. Men vi är olika individer och gör därför olika handlingar här i livet.

Som idag. Jag har i stort sätt slutat med skärandet. Jag tycker det är lite barnsligt. Men jag kan fortfarande få ett enormt sug. Som nu i kväll när jag inte kan sova. Jag va så nära att ta upp rakbladet. Men hejdade mig. Inte nog med de så i stället brände jag vänster underarm och höger lår istället. FUCK. Varför gillar jag smärta? Vem kan gilla något sånt? Jag är ju helt puckad. Men, när jag känner smärta. DÅ vet jag att jag lever. Jag känner mig levande.

Helt sjukt egentligen. Jag va på apoteket idag för att hämta ut en kräm till mina hudutslag. Jag kommer aldrig ihåg vad krämen heter och det står ju endå alltid på deras dator så varför ska jag behöva lägga de på minnet. Men i alla fall så läste hon upp det senaste inlaggda receptet. Där stod det Atarax. Är det de du ska ha sa hon: ee nää, sa jag och fick min kräm och gick.

För två veckor sen va jag hos en sjukt konstig läkare för att rutinmässigt kolla mina värden. Han började fråga massa frågor och jag svarade. Ljög lite som vanligt men sa att jag hade svårt att sova och att jag hade svimmat ett antal gånger (sa tydligen lite för mycket) okej sa han och mummlade. Jag ringer eller skickar ett brev om 2veckor sa han, sen fick jag gå. Bla bla bla... tänkte jag.

Men gubben hade skrivit ut Atarax. Jag har aldrig använt läkemedel i något annat syfte än smärta vid tex operation, mensvärk osv. Han har inte ringt och jag har inte fått något brev men jag har fått ett recept. Vågade inte ta ut de. Men ska kanske göra det i morgon.

Läste om det på fass och där stog det att det är mot ångest och oro. Hur fasen kunde han veta att jag hade ångest? Detta kanske hjälper mig att sova i så fall. Man kan ju hoppas, för att va vaken hela nätter är sjukt jobbigt, tråkigt, hämskt, ångest, ångest, ångest och jag blir så trött endå kan jag inte sova.

Mycket text I know. Kredd till er som orkat läsa. Puss på er

Jag säger bara tack för att vissa människor finns, som ställer upp i alla lägen. Synd att du inte bor så nära mig. Vi kan avsluta varandras meningar och vet exakt vad den andra tänker. Helt UNDERBART. Utan dig vore jag lufft. Jag skulle inte kunna fortsätta andas.
I love you soo much!

Jag måste övervinna migsjälv. Min rädsla för misslyckande. Alla människor mysslyckas i sina liv. Jag ser allt från den mörka sidan just nu. Jag är verkligen inne i en ÅNGEST period. Allt jag gör så hatar jag migsjälv. Allt från min kropp till hur jag går eller hur jag pratar. Jag blir rädd för att prata för jag är rädd för att göra bort mig eller säga fel saker.
Det är inte normalt.

En gång i tiden var jag en ganska norml tjej (allt är relativt). Jag kunde gå ut utan att tänka på mat. Det är vad som gör mitt liv så ångestfyllt just nu. Min ständiga tanke på MAT. Det är så sjukt jobbigt. Och jag mår inte bra av de.

Fick en kommentar om att söka hjälp. Jag har aldrig gjort de innan. Det skrämmer mig. Som allt annat här i världen just nu.

Sitter och kollar på Facbook. Många av mina vänner har gått vidare med sina liv, jag står still och stampar. Dom hittar på roliga saker, jag sitter hemma och tråkar. Dom vågar ta chanser, jag är feg. Vad är det för liv?
Okej, min dröm är verkligen att jag ska bli riktigt smal och snygg med ett framgångsrikt jobb och hitta en kille som älskar mig för den jag är. Men är inte det allas dröm? Kommer min dröm gå i uppfyllelse? jag hoppas det.

Just nu drömmer jag om en långresa till USA. Jag vill dit nu, men det får vänta, jag måste bli smal först.

Något fel gör jag tydligen. Vad jag än säger eller gör så är det fel fel fel. Mamma antyder i stort sätt att hela jag är fel. Ett pluss hos mamma är att hon aldrig skulle säga rakt ut till mig att hon tycker att jag är fet, tjock m.m utan det står pappa för. Kanske där för de skilde sig?

Undra hur det är för andra skilsmässobarn? Hur har ni det?

För mig har det varit både possetivt och neggativt. Jag va inte så gammal när mamma och pappa separerade. Runt 8år tror jag. Eftersom jag är ensamt barn har jag nog fått ta ganska mycket skit. Mamma pratar inte med pappa och tvärt om. Jag har fått medla. Det blev inte bättre då min pappa blev mycket god vän med flaskan. Det va nog egenligen då mitt helvete började.

Som barn ställer du alltid upp på din förälder. Man gör alltid sitt yttersta. Jag räckte inte till, jag var aldrig tillräckligt bra för min pappa. Inte i hans ögon.
Hos mamma mådde jag relativt bra (och gör fortfarande) men hos pappa va livet jobbigt. En ständig oro och kämpande för att få pappa att va nykter. Men jag lyckades sellan. Då är det ett barn vi snackar om. Jag va otroligt rädd för min pappa och är än idag.

Hur kom jag in på detta? hehe.

Vad vore jag utan mina underbara vänner? LUFFT. Det är dom som gör att jag andas varje dag. Att glöden inte slocknar helt. Listan kan göras lång.

Men... jaa, det finns alltid ett men för mig. Även att jag haft en sjukt bra kväll. Känner att jag mått bra idag och att jag har velat leva ett bra liv idag, så kommer ÅNGESTEN tillbaka. J du är så äckligt ful, tjock och värdelös. Du kan inte visa dig för folk, du skämmer ut dig själv. Dina lår kan va dom fläskigaste på jorden och magen bara väller ut.
Tankarna snurrar. Har bara spytt en gång idag, trotts att jag inte ätit nästan något innan. Fick bara PANIK OCH VA TVUNGEN ATT SPY. Satte på vattnet så att ingen skulle höra. That´s my secret!

Läste My Ana Life - en bra blogg jag följt länge. Idag läste jag nått som verkligen passade in i mitt liv då.

Jag har kommit på mig själv att hetsa när jag är för ensam, jag tröstäter. Slutar alltid med att jag spyr. Jag vill verkligen inte ha det så. Men, att umgås med mina vänner blir det nästan alltid att laga middag ihop, fika på stan eller picknick av något slag. Jag hatar det verkligen. Så vad gör man? Jag måste hitta mitt mellanting, min balans.
För så här kan jag inte ha det.

Jag vet ju att jag kan, att jag kan klara det om jag bara lyckas ta kontrollen tillbaka. Jag har gjort det förut.

Jag hatar verkligen anonyma kommentarer och jag brukar inte ens publicera dom. Denna gången gjorde jag ett undantag då jag igentligen blev sårad men ändå så JÄVLA FÖRBANNAD.

"du är naiv, omogen, självisk och kan inte stava så klanka inte ner på plastfarsan lilla gumman :)"

Detta fick jag som kommentar i mitt inlägg "Arm yourself because no one else here will save you"
Ett: Jag kanke är naiv och omogen.
Två: Jag är allt annat än självisk. Jag gör allt för att min mamma och plastpappa. Jag älskar dom över allt annat. Det betyder inte att dom ska få tjocka ner mig. Jag ligger redan på pluss i min vikt. Och inte nog med de så gör jag allt för mina vänner också. Dom är det bästa jag har. Så kalla ALDRIG mig självisk(det får bara jag göra).
Tre: Fy Fan säger jag bara. Det där med stavningen. Jag är uträdd Dyslektiker och det innebär att jag har svårt för att stava och läsa. Det innebär INTE ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET. Så ta dig i röven eller nått (ursäkta språket).

Aja... Hoppas inte ni tror jag är störd eller nått nu.

Bjuder på lite Thinspo bara för att lätta upp stämningen lite ;)

Jag håller just nu på att läsa Carolina Gynnings bok Ego Girl. Har inte kommit så långt men hittills verkar den superbra. Eftersom jag är dyslektiker(som jag nämnt innan och där av stavningen i alla inlägg) lär det ta ett tag att ta sig igenom den. Men det ska jag. Jag är fast!
Någon av er som läst den och gillat/ogillat den?

Boken får mig att reflektera till mig själv (som allt annat här i livet). Utåt sett ska jag vara en stark, glad och possetiv kvinna medans jag igentligen är sårbar och skör. Att berätta för folk om mitt förflutna eller bara delar av den skulle ge alla fördommar. Alla i min närhet skulle börja se mig annorlunda. Nu tror jag inte att jag någonsin kommer att berätta, mer än för er här i bloggen!
Eller är det de jag vill? berätta för hela världen hur jag än gång hade det och fortfarande har fast inte i lika stor bemärkelse!

Jag vet inte, jag är en förvirrad själ som varken vet bu eller bä och vad hon ska göra med sitt fucking idiot liv.

För er som orkat läsa vill jag bara säga TACK.

Livet är tufft, jävligt tufft i vissa situationer. Fy vilka starka människor det finns. Helt SJUKT.
Vi alla har varit med om saker, antingen mer eller mindre.
Jag kan själv känna igen mig bland de människorna som befinner sig på detta stället. Jag är ingen sexmissbrukare, men jag är medveten om att jag missbrukar både mat och träning.

Personligen är jag uppvuxen med en pappa som är alkoholist och misshandlat mig psykiskt och mycket mycket mer.Vill inte riktigt skriva allt i bloggen. Tänk om någon fattar. Inte för att jag har berättat mina upplevelser för någon, ingen vet. Men jag blir ändå orolig.

Jag har många gånger varit rädd för att dö (bli dödad),men jag har funderat på att ta mitt liv för att jag inte orkat längre. Har försökt två gånger men inte riktigt lyckats, både för att jag bangat ur och för att jag tog för lite tabletter. Men ingen fattade.

Jag har allt innombords, ALLT finns i min kropp, i min äckliga feta kropp. Jag tar ut min ångest på mig. Mitt hat jag har från min pappa och hur sårad jag verkligen är.

Pallar inte skriva mer nu, har så svårt att uttrycka mig i text. Har redan blivit ett förlångt inlägg, säkert ingen som orkat läsa men what the fuck.
Uppdaterar mitt matintag när jag lugnat ner mig lite och kollat klart.

Puss sålänge!

Min kropp är slutpumpad.
Det känns otroligt skönt.
När man har tränat så att man inte vet om man kan ta ett steg till eller kommer spy av utmattning.
Det kallar jag kännsla.

Nu är jag mest trött, trött i huvudet av alla tankar som snurrar.
Tankar om framtiden och om det förflutna.
Varför ska min barndom hänga över mig som en ryggsäck fylld med sten som är jobbig att bära på.
Jag vill inte ha det så.

Jag säger godnatt nu.
Förhoppningsvis somnar jag idag.

Jag vet att det blir mycket depp inlägg om allt tråkigt som jag känner i mitt liv, ångest m.m.
Men det är här jag lixom ger uttryck för hur jag känner.
I verkliga livet ler jag som vilken glad människa som hellst fast att det brinner i mitt hjärta.
Men det är väl de en blogg är till för?
Blir som en liten extra dagbok.

Idag vet jag inte om jag ska vara glad eller ledsen.
Funderar på hur veckan kommer se ut,
hur jag ska göra med maten osv.

Antingen påbörjar jag ABC eller kör mitt egna race och börjar lungt med varannan dag 500kcal/800kcal.
Funderar starkt på att köra det strikt denna veckan och sen börja med ABC.



Hörs senare <3