Jag önskar att mitt liv hade varit normalt.
Jag önskar alla ni där ute med problem skulle få slippa dom.
Jag önskar att jag vore lycklig, att ni vore lyckligare.
Jag önskar att jag visste vad lycka va...

/J

Känner att jag måste skriva av mig igen. Så va berädda på ett långt inlägg.

Hemma är jag en person, på jobbet är jag en, med mina vänner är jag en m.m. Jag är hela tiden olika personer. Det stör mig, det är som om jag vänder kappan efter vinden. Jag gör de som är enklast både för mig och för min omgivning. Detta är såklart både positivt och neggativt. Jag vet att jag är relativt omtyckt men för vem? Vem är det som folket gillar? Är det jag eller någon annan?

Mmmm... de har jag länge frågat mig. För jag vet inte vem jag är!

Psyk ringde idag. SLUTA RING MIG. Jag vill inte komma, FATTAR NI DE? Jag vet att hon bara menar väl, att jag ska få komma dit och få någon sorts kontakt och utredning. Inte fan vet jag vad dom blarrar om OCH JAG BRYR MIG INTE HELLER.

URSÄKTA ATT JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT JÄVLA ARG och faktist lite ledsen. :S

Jag får se hur det blir, gå dit/inte gå dit, gå dit/inte gå dit. Jaaa som sakt, vi får se de får tiden utvisa!

NattiNatti

Det har hänt mycket nu på senare tiden. Mycket som gjort att jag mått riktigt dåligt. Jag kommer nu berätta, varför? Jo, jag orkar inte hålla allt innom mig. Jag har verkligen ingen jag VILL berätta de för utan det får ske i bloggen där ingen vet vem jag är. Jag har bra vänner men vill verkligen inte tynga dom med mina små problem.

Jag har träffat en Kurator. För första gången i mitt liv. Jag har tänkt tanken i några år nu men har inte haft mod att gå dit. Men nu, nu va tiden inne. Jag kan ärligt säga att jag beställde tid typ 4gånger innan jag verkligen tog mig dit.
De va bland det värsta jag gjort i hela mitt liv. Sjuukt jobbigt och nervöst. Jag skakade som ett asplöv, sluddrade och jag kommer inte ihåg vad jag varken gjorde eller sa.

Att prata om mina problem och om kännslor över huvud taget va främmande för mig. Det gick inte så bra, det känndes mest som om jag bara satt där och just då tänkte jag, vad fan gör jag här? Vilken idiot jag är som gick hit.
Men efter några gånger blev det lite, lite, lite lättare att gå dit.

Nu har jag varit hos henne 6gånger om jag inte minns fel. Och nu börjar otäcka saker hända. Det är nu de senaste gångerna jag börjat prata lite om mitt förflutna och direkt så sa hon, J nu åker vi till Psykakuten, nu direkt. HELVETE HELLER. ÄR HON HELT RUBBAD I SKALLEN ELLER? Jag behöver inte åka till nått jävla psyk....

ÅÅÅÅ PANIK. Jag gick inte med på att åka dit, jag vägrade och blev skitsur. Plus att hon har skickat nått jävla papper dit om typ en remiss eller nått utan att jag visste om de. HALLÅ vad är sekretess för något och tystnadsplikt? JAG FATTAR NOLL?

FÅR MAN GÖRA SÅHÄR?

Det finns inte mycket som är positivt i min blogg. Så är fallet just för att här kan jag skriva om de känslor jag har innerst inne och inte kan prata med någon om.

Utåt är jag förövrigt en mycket glad, sprallig och hjälpsam tjej (enligt alla mina kolegor och vänner). Svårt att tro om man läser här. Visst ibland lyser det nog igenom, men ingen kan nog ana hur det igentligen är där bakom fasaden, bakom det hårda skalet som jag byggt upp under alla år.

Jag förstår inte? Vill du inte ha en dotter? Du har ju bara ett barn, vill du inte behålla de då? Jag finns så nära men ändå så långt bort. När du befaller mig lyder jag som en lydig liten valp. Du har mig i ett stenhårt grepp som jag inte vågar ta mig ur. Jag blir så rädd men framför allt arg, ledsen och besviken.

Jag vet att alkoholen gör sitt men även utan den är du ego. Alla gör vi våra val, alla har ett val. Du har valt. Du har valt bort mig, men varför ringer du? När du är berusad, har du ingen annan då, ingen att få ut skiten på. Tar du då den första bästa slagpåsen. Du slår dina hårda ord mot mig. Jag tar, tar, tar och tar emot. Jag går snart sönder av alla dina elakheter. Jag vet att jag är allt du säger att jag är. Men snälla, snälla pappa jag ber dig, jag ber på mina bara knän sluta.

Du har varit så nära på att döda mig, jag såg döden i vitögat. Kännslan av att inte veta vad som kan hända. Det tynger mig. Jag är "vuxen". Borde kunna ta hand om mig själv, det kan jag. Men att säga ifrån till han jag kallar pappa, nä, så långt har jag inte kommit än, det vågar jag inte. Är för rädd och mesig för de.

Förlåt för mycket text. Just nu känns det bara som, FÖRLÅT FÖR JAG FINNS.

Jag får panik och tappar kontrollen.
Inte bara över maten utan över hela mitt liv.
Allt går i spillror och hela jag blir som ett stort svart hål.

Jag klarar nog inte detta ensam så länge till.
Jag vill inte leva längre.
Jag vill inte va så egoistisk och ta mitt liv.
Jag vill inte såra alla i min närhet.
Jag vill bara bli smal och lycklig.

Jag vet varken vart jag ska börja eller sluta. Just nu sitter jag fast, fast i mitt eget hem. Det ända jag gör är att jobba, träna, äta och promenera. JAG HATAR MITT LIV JUST NU. Jag känner hur de självdestruktiva tankarna flödar innom mig, hur jag vill skära, hugga och få känna, få dö. Men jag lyckas att hålla rakbladen borta. Det är sommar och min hud syns mer än vanligt.

Att jag känner mig värdelös, oduglig, äcklig och tjock är inget nytt, de tankarna finns hos mig varje dag. Men just nu känns hela jag som en stor KATASTROF. Det som skrämmer mig är att det inte är något speciellt som har hänt utan jag bara känner såhär ändå. Jag vet vad jag ska ta mig till. Att livet just nu är ett ända mörker är inte kul. Jag tänker mycket, är det fel att vara en tänkare? Jag önskar ibland att alla tankar bara skulle flyga iväg till en annan planet. Tänk vad underbart. ;)

Nu ska jag gå ut och gå av mig all ÅNGEST som har bosatt sig i min kropp. Detta måste få ett slut snart!

Dagarna går så bra. Både matmässigt och jobbmässigt. Jag trivs och har kul med mina arbetskamrater. Tiden går fort. Jag äter ett knäcke med gurka till fikat och 2till lunch med en frukt. TOPPEN. Men det är när jag kommer hem och sätter mig, DÅ kommer paniken. Går till kylen, kollar in, stänger, kollar frysen, stänger och sen sätter helvetet igång. Ja, ni fattar. Vad är det för fel på mig?

Tänk ett liv utan hets. Det vore fucking grate. Jag skulle gå ner 10kg lätt utan de. Men det har blivit som en dålig ond cirkel. Jag har så svårt att sluta, att bryta cirklen. På ett sett njutare jag av att spy och skulle inte vilja lägga av med det. Men jag förstör migsjälv och jag vet att mina tänder tar stryk. Jag vill kunna bli 30 och ha mina egna tänder. Vad fan ska jag ta mig till?

Det ända jag vill är att bli smal och lycklig.

Att blogga för mig är skönt. Att få ut mina tankar och allt jag känner och inte känner. Det är som terapi på både gott och ont.  Just nu räcker min tid inte till. Jag har saker att göra hela tiden. Riktigt jobbigt ibland att inte känna att man har en lugn stund.

Det har åter igen blivit föör mycket mat och inte tillräckligt med träning. Dock varit ute och sprungit en runda, tagit en PW och kört min dagliga styrka hemma. Men det känns så fel, ALLT känns så fel.

Hoppas vinden väner för min del. I mogon ska jag äta gröt till frukost, kyckling till middag och sen bara melon och jordgubbar. NU JÄVLAR. HATAR MIGSJÄLV. Jag är inte värd att finnas, inte just nu.

Min vardag är uppbyggd på att tampas med migsjälv och mina vanor/ovanor. Livet kretsar kring min ångest som jag gör allt för att dempa.

Jag mår just nu sjukt dåligt. Jag måste göra något för att dempa det onda. Blir att spy. Spy upp den lilla tallriken med midsommarmat som jag egentligen behöver för att orka vara social denna kvällen/natten.

Tur att vi har musik på i huset. Då hör ingen.
Glad fucking midsommar....

Det är mycket nu på kvällarna då ångesten kommer för mig. Den klappar mig hårt på axlen och kommer direkt in. Jag hatar det. Mina kvällssysslor som blivit rutiner som blivit TVÅNG. Jag kan inte leva utan det och för stunden dövas kännslan av panik och ångest. Jag vet inte hur många sömnlösa nätter jag kommer att orka med. Jag vill skratta och gråta men jag blir som paralyserad. Jag får inte fram ett knyst. Det gör ont, ont i själen och i hela mig.

Ska upp 05.40 i morgon. Därför får jag en liten panikkännsla av att jag MÅSTE sova (alla vet ju hur det går då). Jag tar mitt lilla piller, inte ett utan två eller kanske tre. Man ska bara ta en (i alla fall jag enligt min läkare). Men det funkar inte med bara en och ibland måste jag ta tre eller fyra stycken för att jag ska kunna sova och sluta tänka. Bara de att jag blir så dåsig på morgonen efter. Känner mig lite extra yr och så. Men skönt att få somna innan klockan slår 1 eller2 när man ska upp så tidigt.

Såå. Jag blir dåsig om jag inte tar och blir dåsig om jag tar (för många) hehe... Aja ni fattar ;)

Därför ska jag nu lyssna på lite avslappningsmusik och försöka sova. Försöka stänga av hjärnan från allt.

Just nu drars jag mellan att va förnuftig eller idiotisk. Det jag ska göra idag är att spela match. Egentligen kan jag inte pga skada men jag vill så gärna vara med. Tränaren är på mig hela tiden så jag tror inte att jag kan säga nej. Jag är sämst på att säga NEJ. Men mitt förnuft säger att jag kanske borde vila. Jag vill kunna gå i morgon. Jag vill inte ha en hel vecka utan träning eller ett liv utan träning. Mamma är riktigt piss off pga detta.

Önska mig lycka till.... FAN. Varför kan man inte få vara hel?

Jag frågar mig själv tusen gånger vad det är som händer med mitt liv. Allt är så konstigt. Jag är som en berg och dalbana. Men just nu snurrar det extra mycket av konstiga besked från sjukhuset. Det gör mig orolig. Jag blir lite extra frånvarande.

Jag ska nu iväg på träning för att komma bort, komma bort och rensa tankarna och kroppen från orenheter.

Det va ett tag sen nu. Den enda som har påpekat något om mitt ätande är min tandläkare, eller hon undrade om jag kräktes mycket och så, om jag hade problem med magen. Hon såg det på mina tänder. Jag blev rädd och fick tårar i ögonen. Jag sa inget men ändå sa hon att jag skulle söka hjälp. WHAT? Jag vet att jag kräks en hel del. Första gången va jag 13år pga maten. Men snälla! Det jag är rädd för är att mina tänder ska förstöras. Jag har redan ganska dåliga tänder (går i släckten). FUCK FUCK FUCK....

HAHA... låter kanske lite desperat men så illa är inte fallet. Jag känner mig bara väldigt ensam just nu. Trotts många vänner vid min sida så saknar jag en viss kärlek. Någon att somna bredvid och vakna av en puss på kinden.

Jag har aldrig riktigt haft en riktig pojkvän. Sorligt men sant. Jag vet inte riktigt varför? Men jag blir så osäker när killar kommer fram, jag vågar inte va mig själv. Får för mig att dom skulle tycka jag är för fet, för ful utan smink. Vem vill ha en fet och ful tjej? Inte jag...

Livet är oförutsägbart. Jag vill fylla mitt liv med ett innehåll. Men inte fasen finns det något sånt hos mig. Bara total tomhet.

Just nu inbillar jag mig att det är spindlar som kryper innanför min morgonrock. Slängde av mig den, stod helt naken och ristade den inne på mitt rum. Men inte va det någon spindel i den. Det bara kliar i min kropp. Läskigt. Känns exakt som spindlar som kryper. SPOOKY.

Nu ska jag fortsätta kolla på sex and the city. Sen ta ett piller och försöka sova!