Något fel gör jag tydligen. Vad jag än säger eller gör så är det fel fel fel. Mamma antyder i stort sätt att hela jag är fel. Ett pluss hos mamma är att hon aldrig skulle säga rakt ut till mig att hon tycker att jag är fet, tjock m.m utan det står pappa för. Kanske där för de skilde sig?

Undra hur det är för andra skilsmässobarn? Hur har ni det?

För mig har det varit både possetivt och neggativt. Jag va inte så gammal när mamma och pappa separerade. Runt 8år tror jag. Eftersom jag är ensamt barn har jag nog fått ta ganska mycket skit. Mamma pratar inte med pappa och tvärt om. Jag har fått medla. Det blev inte bättre då min pappa blev mycket god vän med flaskan. Det va nog egenligen då mitt helvete började.

Som barn ställer du alltid upp på din förälder. Man gör alltid sitt yttersta. Jag räckte inte till, jag var aldrig tillräckligt bra för min pappa. Inte i hans ögon.
Hos mamma mådde jag relativt bra (och gör fortfarande) men hos pappa va livet jobbigt. En ständig oro och kämpande för att få pappa att va nykter. Men jag lyckades sellan. Då är det ett barn vi snackar om. Jag va otroligt rädd för min pappa och är än idag.

Hur kom jag in på detta? hehe.