Det är mycket nu på kvällarna då ångesten kommer för mig. Den klappar mig hårt på axlen och kommer direkt in. Jag hatar det. Mina kvällssysslor som blivit rutiner som blivit TVÅNG. Jag kan inte leva utan det och för stunden dövas kännslan av panik och ångest. Jag vet inte hur många sömnlösa nätter jag kommer att orka med. Jag vill skratta och gråta men jag blir som paralyserad. Jag får inte fram ett knyst. Det gör ont, ont i själen och i hela mig.