Klockan tickar. Jag står still. Tiden försvinner ifrån mig som ett rinnande vattenfall. Jag hänger inte med. Måste stanna upp snart. Andas. Tempot jag har orkar jag inte med i långa loppet. Det gör bara att jag glömmer för stunden. Men nu har ALLT kommit ikapp mig. Och då menar jag ALLT.

Jag förstår inte hur jag har orkat bära på detta ensam i alla år. Jag förstår verkligen inte. Jag tänkte väl på allt som kunde hända om jag berettade eller stå tänkte jag inte alls. Bara levde med och acepterade.

Just nu är jag inte stark längre. Jag känner mig som den svagaste personen i världen. Min mur börjar sakta men säkert plockas ner men jag hindrar den ständigt för att rivas helt.

Jag jagar något, jag tror jag jagar lyckan. Eller att få känna sig betydelsefull för den jag är. Men hur ska de gå när jag tycker att jag själv är den äckligaste, fulaste, fetaste, fegaste och dummast i världen. Hur ska jag lara mig att handskas med mina tankar som bankar och snurrar i mitt huvud varje dag, varje timme, minut, sekund. Dom släpper mig aldrig. Dom håller mig fast i ett stenhårt grepp och vägrar att släppa taget.

Jag mår illa av mig själv. Att se mig i speglen är som att se en ful varelse på två korvar. Nä, jag skojar inte. Så illa är det. Om jag nu ska tänka en eller kanske två possitiva tankar om mig själv (som är sjukt svårt) så skulle det vara att jag är sjukt glad över mitt långa guldblonda, tjocka hår och mina mörkblå djupa ögon. Annars är alt åt helvete på min kropp.

Skriver ett till inlägg om mer vad som hänt sen. För jag har gjort något jag aldrig skulle tro att jag skulle göra!
Hörs sen //J