Ja, vad räknas igentligen?

Det är frågan många ställer sig. Jag är helt inne på att utsidan spelar större roll än insidan, i alla fall vid första kontakten. Kanske inte i det längre perspektivet.
Jag vet hur det känns för mig. Mina klasskompisar säger att jag är världens roligaste,gladaste person de mött men varför vill ingen ha mig?
Min pappa och farmor är väldigt små (smala, bra kropp lixom) och dom kallar alltid mig för stor, hur kul är de. Jag vill inte va STOR. Jag vill va liten och nätt (som jag va en gång)
Jag vill känna mig älskad inte bara för mitt inre. Jag vill kunna vara stolt för att visa mig för att va den jag är men jag känner inte så nu. Jag kan inte hjälpa det, när jag ser mig i spegeln kan jag börja lipa för att jag känner mig så fruktansvärt äcklig och tjock.
Jag mår värkligen dåligt över detta. Jag behöver känna att jag kan lyckas med nått. Jag vill synas.
Jag vill kunna ha jeans på mig utan att magen hänger över och dinglar.

Ja jag får inte riktigt fram alla mina kännslor genom att skriva så här, min dyselexi tar över lite då jag inte kan stava vissa ord ett piss och jag får formulera om. Men men.... Livet är tufft och just nu är jag nere i en svacka.
Vad tycker ni jag ska göra? Jag vill ju inte ge upp nu!

Hoppas ni mår bättre än jag!
puss&godnatt