Nyss hemkommen från psyket. Jag blev fast där ett tag. Efter mycket om och men. Så nu är jag fet.
Äckligt tjock och ful, och en aning misslyckad, fick jag med allt?
Som jag sa så hamnade jag på en psyk-avdelning. JIPPI. NOOOOOOT.
Där blev jag fast i typ 3veckor. Hatar det där stället. Det ända jag ville va att komma där ifrån död som levande.
Men men...
Nu är jag hemma. Måste verkligen börja banta nu. För jag är typ överviktig nu.
Tusan.

Hoppas det går bättre för er



kram kram

Vikten ligger ungefär som vanligt, ALLTSÅ föör mycket. Och nu är det nästan klart att jag ska börja på AnorexiBulimiCentret men jag kan medela att jag INTE vill. Mitt liv är kaos och jag känner ingen livsglädje för 5öre. Bloggen har hamnat åt sidan, LÅNGT åt sidan. Jag orkar inte mycket nu heller. Fan. Längtar till våren och värmen. Det är så satikens kallt nu ju. Det positiva med de är väl att jag kan dölja mig med stora stickade koftor och gigantiska halsdukar. Myys.

Får se när det sker en uppdatering mästa gång. Man vet aldrig :S

Det va ett bra tag sedan jag bloggade sist. Och jag ska med sanning säga något hämskt. Jag har gått upp i vikt. Min psykiatriker säger att det är medicinen jag får eftersom jag hade gått ner ganska mycket i vikt innan jag började med den. HELVETE. Jag skippar fan medicinen om jag ska gå upp mer. Har sjåk ångest över de. Känner mig som ett jävla fettberg.

Fattar hon inte att jag mår piss pga av detta. Hon vill att jag ska träffa ABC. Hell no, i aint happy right now.

Så... Ja, kanske dröjer några dagar till innan jag börjar blogga igen för har fan ingen lust när jag ser ut och känner mig så här. Detta tar fan priset.


Hoppas det går bättre för er /J

Tänkte bara medela alla mina trogna läsare att jag tar en liten paus nu. Jag kommer att komma tillbaka men kanske inte än på ett par veckor. Kanske i slutet på september början på oktober. Ni får helt enkelt hålla utkik.

Ska snart ut på en PW. Har hetsat idag. Jag blir så förbannad på mig själv (som vanligt) vill bara slå mig både gul och blå och skära sönder hela mig. Men jag gör det inte. Jag ska snart iväg,iväg på något som kommer göra det lite bättre ett tag. Jag ska göra en resa. Orolig över maten. Men jag tror det kommer att släppa. Har pratat med psyk idag igen. Jag ska sluta med medicinerna ett tag och börja med lite starkare Atarax igen. Ska troligen börja med medicinen igen om några veckor. Men får se hur jag mår då!

Jag vill ut här ifrån. Från mig själv och från mörkret. Ta steget ut. Jag vågar inte, är för feg för att säga ifrån. Jag kan inte fatta att en människa kan ha så stor makt över en annan. Att du i alla år har gjort mig så illa. Min barndom, min ungdom, borta med vinden.

Att jag ständigt ska påminnas om mitt förflutna. Att älta något som redan hänt är inte bra. Men som jag skrev tidigare så släpper inte tankarna greppet om mig. Dom finns där hela tiden.

Mina tabletter hjälper inte. Eller ger jag dom inte en chans. Jag är väldigt anti medicinering men gav det ett försök. Jag har fått tusen bieffekter känns det som och ett tag trodde jag att jag skulle dö.

I helgen blev jag inskickad till psykakuten. Det va första gånegn för mig. Det va en obehaglig situation. Något är fel, mycket fel. Jag mår dåligt. Läkarna bara skriver ut mer och mer tabletter, byter ut och ändrar. Jag är rädd för mig själv. Med så mycket tabletter i min lilla låda bredvid sängen vet jag inte vad jag kan göra. Tog förmånga för några dagar sedan. Ångesten va för stor. Jag blev yr och tillslut somnade jag. Det va första gången på 48timmar jag sov. TACK för de.


Just nu hatar jag allt!

Klockan tickar. Jag står still. Tiden försvinner ifrån mig som ett rinnande vattenfall. Jag hänger inte med. Måste stanna upp snart. Andas. Tempot jag har orkar jag inte med i långa loppet. Det gör bara att jag glömmer för stunden. Men nu har ALLT kommit ikapp mig. Och då menar jag ALLT.

Jag förstår inte hur jag har orkat bära på detta ensam i alla år. Jag förstår verkligen inte. Jag tänkte väl på allt som kunde hända om jag berettade eller stå tänkte jag inte alls. Bara levde med och acepterade.

Just nu är jag inte stark längre. Jag känner mig som den svagaste personen i världen. Min mur börjar sakta men säkert plockas ner men jag hindrar den ständigt för att rivas helt.

Jag jagar något, jag tror jag jagar lyckan. Eller att få känna sig betydelsefull för den jag är. Men hur ska de gå när jag tycker att jag själv är den äckligaste, fulaste, fetaste, fegaste och dummast i världen. Hur ska jag lara mig att handskas med mina tankar som bankar och snurrar i mitt huvud varje dag, varje timme, minut, sekund. Dom släpper mig aldrig. Dom håller mig fast i ett stenhårt grepp och vägrar att släppa taget.

Jag mår illa av mig själv. Att se mig i speglen är som att se en ful varelse på två korvar. Nä, jag skojar inte. Så illa är det. Om jag nu ska tänka en eller kanske två possitiva tankar om mig själv (som är sjukt svårt) så skulle det vara att jag är sjukt glad över mitt långa guldblonda, tjocka hår och mina mörkblå djupa ögon. Annars är alt åt helvete på min kropp.

Skriver ett till inlägg om mer vad som hänt sen. För jag har gjort något jag aldrig skulle tro att jag skulle göra!
Hörs sen //J

Som jag berättat innan har jag nu besökt Psyk för första gången i mitt liv. Fick tabletter utskrivna och har snart käkat dom i 2veckor. Biverkningarna är otroligt jobbiga. Mitt illamående har lugnat sig men sömnen och krypningarna i benen är fortfarande kvar. Jag får PANIK rent ut sakt när jag inte kan sitta still en sekund utan att det ska börja klia och krypa. SJUKT JOBBIGT.

Aja... nog om de kanske. Jobbigt i alla fall. Ska kasnke ta kontakt med psyk om de, men inget jag vill göra. Vi får se om det händer nått?

SeeYa

Idag på morgonen fick jag näsblod och hostade blod. Jaha, undra varför? Just nu har jag hetsat som bara den, HELT SJUKT. Spytt som en gris. Så mina ögon och kinder är svullna. Jag har sån sjuk ångest. Tog min tablett vid typ 11 men antog att jag typ spydde upp den så jag ha tagit en till. Kanske fel av mig, men jag har sån ÅNGEST. Vet inte vad jag ska ta mig till. PANIK. Vill inte va ensam nu, är rädd att jag ska göra något dumt då...

Får väl ta och pka in till stan en stund med en vän. Puss

Jag har börjat hetsäta igen. JAG HATAR MIGSJÄLV DÅ. Ångesten blir nästan outhärdlig. Jag får en kännsla av att bara vilja försvinna.

Jag har pratat med en min Kurator idag. Jag känner att jag har fått ett större behov av att prata nu. Allt börjar komma upp till ytan. Dock pratar jag aldrig om mina matproblem utan om allt annat.

Har gått en lång PW idag och haft fotbollsträning MEN har ändå lyckats hetsäta och spy ett antal gånger. Det som gick så bra. BAKSLAG.

Jag kan bättre, det finns alltid något jag kan ändra på. Min vikt, mitt utseende, min personloghet. Jag är aldrig nöjd. Jag ser mig själv som ful och kan aldrig ta emot komplimanger så länge jag inte ser de själv och hur ofta händer de? Hmmm... aldrig. Jag kommer aldrig duga i varken mina eller dina ögon. Det svider att veta.

Nej, jag gråter inte. Det har jag inte gjort på länge. Fast att jag kanske skulle vilja ibland. Kan inte va svag. Måste va stark nu.

Mamma frågade mig idag vad jag gjort på handleden. Försökt att dölja de nu ett bra tag och de har gått bra. Hon fattar inte. Hon skulle aldrig tro något sådant om söta,snälla, lilla oskyldiga mig. Har ärr på båda armarna men kommer alltid med bra förklaringar.

Ska ta blodprover snart. Psyk ville de. Jag vill de INTE. Hon ville att jag skulle ta dom där. Dom har ringt. Jag sa att jag skulle ta dom själv på vårdcentralen. Jag kommer kanske gå dit...

Just nu känner jag mig som fetast i hela världen. Jag HATAR MIN KROPP.